Det har säkert inte undgått så många att Västervik OK:s Eef van Dongen tog brons i knockout-sprint på VM i Danmark. Troligen inte heller att hon fick mycket publicitet i SVT även under den individuella sprinten, toppat med ett magplask vid arenapassagen. All tv-tid till trots så var det ju mycket annat före, under och efter loppen, så här kommer en liten sammanfattning av Eefs och mitt eget (Simon) VM-äventyr:
Så var det alltså äntligen dags för sprint-VM i Danmark! Det VM som ju skulle ha gått av stapeln 2020, men där pandemin satte stopp för det. Vi två inkvarterade oss i en rymlig lägenhet i en mindre ort vid namn Egtved, inom rimligt köravstånd från tävlingarna. Denna vecka var det skönt med för oss lite lyxig tillvaro i form av flera rum, diskmaskin och fyra spisplattor. Efter att ha genomfört ett sista hårt intervallpass med mycket lovande tempo och ett sista fokuserat sprintpass dagarna innan VM-starten kände jag mig som coach lugn. Eef började såklart bli nervös, VM är ju VM. Men att sitta ”hemma” och titta på den inledande sprintstafetten gav en bra kombination av lugn och inspiration. VM hade startat!
Vid stora mästerskapstävlingar är det ju allt som oftast det här med karantän, dvs. att alla löpare inför loppen måste infinna sig på en plats vid en viss tid före första start i ett område utan kontakt med omvärlden. Tisdag morgon, då kvalet till knockout-sprinten skulle avgöras, var det för Eef karantän från ca 08:15 till starten 10:30. Bara det är tufft. Eef fick sedan ingen strålande start på loppet, med felläsning på insida/utsida staket vid första kontrollen, och två mindre bra vägval till efterföljande kontroller. Men efter det satt det tekniska bra och Eef kunde springa in på en stabil 7:e plats i sitt kvalheat (de 12 bästa från varje heat till kvartsfinal). De kvalificerade löparna skulle sedan välja kvalheat, där Eef fick välja ungefär i mitten av startfältet. Svårt val såklart, men vi diskuterade oss fram till vad som borde vara bra – kvartsfinal 4. Men innan dess lite vila i skuggan av några träd vid en fotbollsplan långt bort från allt ståhej.
Knockout-sprint handlar som bekant om utslagningsheat, de tre bästa från kvartsfinalerna går vidare till tre stycken semifinaler, där de två bästa i varje semifinal går till finalen. Inför och mellan loppen är det givetvis samma typ av karantänvistelse som beskrivet ovan. Allt går väldigt fort, och man måste vara med både fysiskt och mentalt vad gäller nedvarvning, uppvärmning, fokus, energiintag, m.m. Jag som coach fick också vara i karantän, men fick då inte se något av Eefs lopp eller övriga delar av tävlingen. Men, jag fick stå bakom målet och höra speakern, vilket var nog så spännande. Bland det första jag hörde från kvartsfinalen var ”Nej, dit ska ni inte!”. Jag hann tänka ”Åh nej, inget strul med förbjudna områden eller liknande nu…”. Det visade sig bara vara en klungbom in i en återvändsgränd. Sedan hör jag att de delar upp sig, men så anar jag att speakern nämner Eefs namn som ett av tre, och sedan ”Var är de andra..?” – då kändes det klart: Eef vidare till semifinal!
– Jag har tränat en del knockout-sprint som förberedelse inför VM, och kände mig ganska trygg inför uppgiften, men är också medveten om att det är mycket små marginaler och att det gäller att ta rätt beslut vid rätt tillfälle. Det var skönt att de tre andra tog ett sämre vägval mot slutet, så att det inte blev någon spurt om semifinalplatsen, säger Eef om kvartsfinalheatet.
I semifinalen ställs hon mot de två andra från sin egen kvartsfinal, Andrine Benjaminsen (NOR) och Venla Harju (FIN), samt de tre bästa från kvartsfinal 3 (Megan Carter Davies (GBR), Malin Agervig Kristiansson (DEN) och Ursula Fesselhofer (AUT)). Tuff semi, men inte omöjligt. Vi laddar om på nytt i karantän. Jag känner åtminstone att Eef har en bra dag fysiskt, och rätt inställning, så det kan gå bra detta. När jag står där bakom mål och hör att Eef verkar ligga stabilt på en tredjeplats i semifinalen blir jag såklart ännu mer hoppfull. Och plötsligt bryter ett våldsamt vrål ut bland publiken, och jag tycker mig höra att löparna splittrat på sig igen. Vad händer!?!? Jag förstår att det är spännande, men anar inte vad som hänt, mer än att något har gjort det mycket spännande in mot arenan och målet. När jag hör att Eef är tvåa, i rygg på Megan, tror jag inte det är sant. Österrikiskan håller spänningen i liv ända fram till mållinjen, men när det står klart att Eef är i VM-final brister det totalt för mig. Man känner sig lagom sansad när man står och storgrinar i coachzonen…
– Jag insåg att semin skulle bli tuff, med både tvåan och trean från knockout-sprinten vid världscupen i Borås tidigare i år i mitt heat. Jag tyckte återigen att jag hade bra kontroll på fältet, men hittade inget bra vägval i avslutningen. Jag tyckte att det borde vara möjligt att springa vänster, men såg inte vägvalet hela vägen pga. diverse spärrar. När Megan då plötsligt svänger vänster in i en smal passage, känner jag på mig att det borde vara bästa vägen till näst sista kontrollen, så jag följer efter henne. Det visade sig vara ett lyckat beslut, konstaterar Eef om den spännande semifinalen.
Nu gällde det att få Eef att jogga lite kort, få i sig energi och hinna slappa lite under den korta vilan inför finalen. Under tiden skulle jag få instruktioner från arrangörerna om vad som skulle hända rent logistiskt efter finalen var avklarad. Lätt att fokusera på sånt… Nåja – allt flöt på bra, och Eef var orimligt harmoniskt men ändå taggad.
VM-final knockout-sprint: Ja, vad som hände i coachzonen när det började bli tydligt att Eef hade grepp om tredjeplatsen kan nog alla gissa. Tror jag satt ner på huk mellan alla ledare och bara hörde hur något för mig helt ofattbart stort var på väg att hända där ute på gatorna i Fredericia. Jag har aldrig gråtit så mycket av lycka som jag gjorde då. VM-brons! Helt fantastiskt.
– Det var helt otroligt! Jag var redan superglad att vara i final, och mycket nervös såklart. När vi börjar springa så känner jag att jag klarar att hänga med i Toves fart i starten, men det blir vartefter för tufft för att kunna ha kontroll över orienteringen. Det skulle vara en kartvändning, så jag var aldrig säker på att vi skulle ha kontrollerna i samma ordning eller om de hade lagt in någon form av spridningsmetod. Därför släpper jag tankar om att försöka hänga med henne och lägger mig längre bak i fältet. Sen går allt mycket fort och plötsligt står jag där som bronsmedaljör! Jag kan fortfarande knappt tro det, summerar Eef efter en helt otrolig prestation.
Som alla säkert förstår blev onsdagen en dag av ren njutning. Ja, sådant här händer ju inte varje dag, så det gäller att passa på. Lite lagom firande med Eefs föräldrar, och många samtal och meddelanden med nära och kära. Men så var det ju det där med att den individuella sprinten skulle avgöras dagen efter, torsdag.
Det var en trött Eef som startade i kvalet till den individuella sprinten. Självklart hade vi gjort vårt bästa för att ladda om, men det är inte lätt. Att sedan återigen få tillbringa några morgontimmar i karantän istället för sovandes i sin säng gör inte saken lättare. Även om kvalloppet inte var optimalt klarade Eef finalplats med marginal när hon slutade 10:a i sitt heat (de 15 bästa från varje heat vidare till final). Eef var märkbart präglad av situationen, och behövde verkligen ladda om på nytt igen. Det blev till att åka hem, sova lite, tänka på annat och stänga alla distraktioner ute för att finna sitt rätta fokus inför finalen.
VM-final individuell sprint: Det var en del detaljer som strulade innan start denna kväll. Glömd gel, hårsnodd som gick av, osv. Men allt löser sig, som det så fint heter, och Eef var redo för start 19:06. Äntligen fick även jag chansen att hinna tillbaka till arenan för att följa hennes lopp. Till skillnad mot föregående år fick Eef denna gång i stort sett maximal tv-tid (således även storbilds-tid på arenan). Jag hann notera en väldigt stabil start, och allt såg väldigt bra ut av videosekvenserna att döma. ”Wow, hon har verkligen hittat tillbaka till sitt fokus!”, tänkte jag. Jag hann sedan skrika mig trött vid varvning, inte kunna hålla mig för skratt vid Eefs pladask i vattnet, notera ett förmodat misstag därefter och på nytt vråla ut lite peppande ord på upploppet innan hon gick in en sekund bakom den då ledande danskan. Ingen ledarstol, men en ny grym insats av Eef som slutade 21:a i finalen.
– Jag är nöjd att jag klarade att samla energi och fokus. Jag levererade ett lopp där jag vågade att pressa farten. Det blir en bom på en sträcka där jag ser för sent att en innergård är stängd, och löser det dåligt genom att vända till ett annat vägval i stället för att ta en kortare väg rund. Men på de andra sträckorna kände jag att jag hade farten under kontroll, och mest av allt är jag nöjd att jag klarade att starta relativt snabbt, något som vi har försökt träna på den senaste tiden, säger en nöjd Eef om ännu ett väl genomfört VM-lopp.
Så, ännu ett VM avklarat, och dags att blicka framåt. Först ett SM i sprintstafett imorgon, och sedan World Games i USA för Eef, med både sprint och medeldistans. Hektisk, men rolig sommar!
Foto omslagsbild: IOF / William Hollowell.
